Tänker att den här veckan har ju inte varit speciellt beundransvärd kostmässigt. I telefon yttrar jag några väl valda ord om att det minsann inte blir något godis i kväll. Går till tunnelbanan. Närmar mig Pressbyrån. Är ju lite hungrig, faktiskt. Men vill inte bli mätt, ska ju äta snart. Okejdå, det får bli en Mentos. Äter upp. Snabbt. Parerar sockersuget resten av kvällen.
Ny dag. Känner för en nyttig dag. Betraktar snön från Roslagsbanan. Det här rent utav känns som en nyttig dag. Byter vid Tekniska och Östermalmstorg. Kliver av vid Gärdet och känner mig hälsosam. Rullar uppför rulltrappan och ser att Pressbyrån är öppet. Tvekar en – kanske två – sekunder. Går sedan in och köper en Mentos.
Ibland när jag klivit ut genom porten för att gå till tunnelbanan så bara står jag där, alldeles stilla. Känner efter riktigt ordentligt och kommer fram till att det här orkar jag ju faktiskt inte alls. Står sådär i några minuter. Tar sedan ett djupt andetag följt av en djupare suck, sedan stress-går jag till tunnelbanan, vidare längs Karlavägen och in i skolan. Köper en kaffe. Dricker. Känner mig lite mer normal.
Alltså, kylan. Mitt skelett fryser. Tror jag hörde det skallra förut, typ. Japp, men skit samma. Huvudet är fullt av uppsats-relaterat skit så nu ska här rensas. Jag tänker: hjärnan, blås gärna bort. Därmed tänker jag nu bege mig ut. Usch så det viner där utanför men nej jag tänker inte ge mig. Här ska blåsas bort på Gärdet. Fjället?
Bussen är full. Knökad som man kan säga med viss dialekt. Massa människor går på bussen. Där sitter de. Dem jag inte tål. Vad jag hatar dem: de människor (haggorna!) som sitter längst ut på ett bussäte för två. Död åt er och era sura jävla ihopsnörpta jag-har-rökt-för-mycket-munnar och resterande surisar med stora fula guldörhängen och Östermalmsparfym (Chanel nr 5) som i allmänhet anser er för fina för att dela säte med en annan människa. Jag önskar er en hemsk och ensam jul. Sätt er på ett SL-säte och fira där julen med era fula handväskor och allt ensamt utrymme. God förnöjelse.
Irritation för att det inte funkar att infoga videomaterial från Vimeo. Youtube är fult och rörigt, Vimeo är fint, minimalistiskt och städat. Sådant gillar jag. Ja, det liksom kittlar mitt pedanteri. Allt överensstämmer på mig i den där definitionen, minus småaktighet. För det hoppas jag innerligt att jag inte är. Är jag?
Jag tänker att det är ju inte konstigt att jag är trött, jag är ju en levande organism. Därmed behöver jag solljus för påfyllnad och lagring av energi. Hörde någonstans att november månad endast erbjöd tre timmar sol, och sannolikt är att jag spenderade dessa tre timmar i JMK’s syrefattiga lokaler. Kontentan av det är att jag inte sett solen sedan oktober. Alltså: jag är trött. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här komaliknande tillståndet. Kaffet har sedan länge förlorat sin primära funktion, och därmed bör jag börja skissa på en ny överlevnadsstrategi.
Jag rör mig i monotonins jävla avgrund med krökt rygg, ihopsnörd mage och fysisk depression. Om man ända kunde trycka stop, paus, fast forward och sen play och så är man där man vill vara. Tillsammans med dem som är lika och som förstår och som tar om hand. Blä för det här. Kom till mig. Hade jag haft råd hade jag kommit till er, ja dig och dig och dig, nu. På stört. Men jag är fattig så nu, du och du och du, får hålla tillgodo med mitt urholkade virtuella jag. På återseende.
Skulle behöva något att klä mig i över jul och nyår. Gav mig således ut i helvetet som heter shopping. Jag hatar det. Drar igenom de få butiker som möjligt sitter inne med något jag vill ha på mig (inte många ställen) och scannar med laserögat. Inget. Vill ha jumpsuit (som det så fashionabelt heter, usch, sparkdräkt?) i någon form. Helst av allt vill jag ju ha snickarbyxor i denim men det verkar inte tillverkas till folk över 12 år. Har suktat sedan jag var.. 12 typ. Hittade i alla fall ingen sparkdräkt så jag hukade tomhänt vidare längs vidriga grå gator. Så halkade jag på ett diadem och blev lycklig. Det man inte har på kroppen får man ha i håret. Med det sagt, i december kommer jag klä mig i fint diadem tillsammans med något gammalt och trasigt. Eventuellt noppriga tights.
Just nu pågår en utställning med konstverk av James Ensor på Musée d’Orsay i Paris. Jag tänker mig honom som en 1800-taletsBob Dylan, fast med kuslig fantasi. Jag älskar den här typen av konst. Färg. Jag älskar färg. Är just nu lite extra lycklig över det faktum att vi ska fira nyår i Paris. Det blir fransk-marockanska grytor och bröd, samt rödvin och konst i massor.
Har fastnat i ett par urtvättade, noppriga gråa tights. De är så välanvända att de snart är genomskinliga på vissa ställen. Gillar det. Matchas med stora raggsockar och en tröja som inte täcker rumpan. Allt för att få den rätta känslan av att man – typ – går omkring i långkalsonger. Nu är det dock så att jag ska till Dramaten ikväll, och jag tänker; är det okej att ha på sig noppriga tights på Dramaten? Känns som ett nej. Eller?
Igår var det bio med Sofie, och idag står Killinggänget på Dramaten tillsammans med Linnea på schemat. I morgon blir det klassisk musik i Berwaldhallen med Christian, och på lördag Klubb Audiofon på Landet med flickorna. Kulturveckan fortskrider!
Sedan jag flyttade hit har min musiksmak blivit körd i botten. Alltså verkligen icke-existerande.. Med det sagt; det här är min nya favoritlåt. Miiih. Så bra.
Ser ni bananerna på bilden nedan? Tre stycken är det. Ser ni?! Öppnade kylen i morse och där låg endast två stycken. Vem snor någons svindyra östermalms-bananer? Va!!? Vem? Jävla banantjyv. Har varit sur hela dagen. En annan orsak till surheten är att jag eventuellt lider av ännu en kronisk åkomma. Tack livet. Den dagen jag blir symtomfri ska jag ge mig själv något riktigt fint.
